Hallå, jag har klippkort hos er på accessmottagningen och varför heter ni accessmottagningen? Skämt å sidor, nu blir det lite allvar och många ord i följd i ett försök att sammanfatta hur statusen är.

Idag träffade jag min ansvariga läkare.

Det blev ett långt läkarbesök som klargjorde om hur det går för mig utifrån LP (rygg­vätskeprov) med manuell cellräkning, flödescytometri (teknik som under­söker celler med hjälp av laserljus), MRT-röntgen (magnet­kamera) och blodvärden.
Tråkiga är att trots tillbaka­hållande cytostatika i rygg­kanalen under sommaren så har antalet blasters (sjuka celler) i CNS (Centrala nervsystemet) ökat den senaste tiden.

Grafen på antalet sjuka celler såg ut som en sån typisk exponentiellt ökande kurva, ni vet som en banan.

Det är också så jag tänker mig att en accelererande utveck­ling kan se ut när celler delar sig. Det går säkert att förklara på ett snyggare sätt med matematik. Ni får nöja er med min förklaring som är en banan som pekar uppåt.

Efter ett snabbt övervägande på de alternativ som finns… just nu… så är det all-in det som känns mest rätt. Jag orkar och är redo. Orkar inte kroppen eller om det blir trista biverkningar så blir det som det blir.
Ett annat alternativ är att ta det lite mer piano med behandlingsmetoderna då det finns en liten chans att immunförsvaret lär sig något nytt med tiden. Men efter drygt 2 år med cellgiftkurer, stam­cells­transplanta­tion, immun­terapi, DLI, återkommande komplikationer och regelbundna undersökningar och sist men inte minst den tärande oviss­heten så är det heller inget liv jag vill dra ut på.

Nej, jag beslutade att vi kör Yolo så mycket det går så vi får bort leukemi-cellerna en gång för alla.

Vi måste försöka något som kan ta ihjäl de få celler som lyckats gömma sig någonstans i kroppen trots allt vi gjort.

Fortsätter med att ta en dag i taget. På onsdag nästa vecka börjar vi med att ta bort min 4:e CVK (Central venkateter) som är halv-paj och byter ut till en SVK (Subkutan venport). Covid-dos 5 på torsdag och inläggning på hema­tologen strax därefter. Det kommer trilla ner en del kallelser i brev­lådan så fort all planering och logistik är klar.

Har sedan länge slutat plåga mina fantastiska läkare med frågan om prognosen.

Den är oviss. Det vet alla. Att få en siffra hjälper inte… inte mig iallafall. Om över­levnaden skulle vara 90% och man dör har man otur. Och om man över­lever 10% har man tur. Så som jag fungerar skulle det bara vara stressande med både 90% och 10%. Det är också… OBS!… för mig helt orelevant.

Det relevanta är vad vi kan göra, sen gör vi det.

Vi börjar med att styra upp en fungerande port på onsdag. Det känns ändå orimligt bra det här. Det beror på att vi har en plan, ett mål, något att leva för helt enkelt, vilket låter rätt paradoxalt.

Det blir bra!