Det första året var jag på sjukhuset mer än hemma känns det som.

På mina promenader mötte jag väktare, sängtransporter, lokalvårdare, mörkrädd vårdpersonal, oroliga anhöriga, ett Spöke och läkare med lustiga gångstilar djupt försjunkna i livsviktiga tankar. Efter ett tag blev jag tjenis med människorna som håller det hela flytande på en ”hej hej” -nivå.

När jag lyssnar på spellistan idag kan jag känna lukten, stämningen och underlaget under fötterna. Märkligt nog på ett orimligt positivt sätt med tanke på omständigheterna. Spellistan

Nu blir det en sväng ner till BålstaDoktorn för prover.