Det första året var jag på sjukhuset mer än hemma känns det som.

På mina promenader mötte jag väktare, säng­transporter, lokalvårdare, mörkrädd vård­personal, oroliga anhöriga, ett Spöke och läkare med lustiga gång­stilar djupt försjunkna i liv­sviktiga tankar. Efter ett tag blev jag tjenis med människorna som håller det hela flytande på en ”hej hej” -nivå.

När jag lyssnar på spel­listan idag kan jag känna lukten, stämningen och underlaget under fötterna. Märk­ligt nog på ett orimligt positivt sätt med tanke på om­ständig­heterna. Spellistan

Nu blir det en sväng ner till Bålsta­Doktorn för prover.