Det här har ingenting med sjukdom och elände att göra utan om crepes.

Cellgifter och matlagning gifter sig inte så bra, vilket är typiskt… eftersom jag jobbar båda.

Min hjärnas referenser för hur något borde smaka och hur det egentligen smakar är ibland två helt olika saker. När det var som sämst så var socker det enda som smakade gott.

Idag är mina smaklökar nästan helt återställda och det mesta smakar som förr. Eller gör det det? Man kanske ska ge surströmming och lever en chans till. Pizza smakar bättre i huvudet än vad det gör i munnen, vilket är helt ok med tanke på gubbmagen. Det är något med brödet, det smakar fortfarande lite som kartong luktar.

Pannkakorna som jag gjorde igår räckte till 14 crepes (en veckas middagar för en tunnis). Kuriosa jag frös ner 12 och åt upp två. Och så här gjorde jag dem.

Recept

Jag har inga mått men det bara att köra för det går inte att misslyckas.

Börja med en grundsås som är en bechamel-variant (smör, vetemjöl, buljong av valfri sort och mjölk), tänk lite tjockare än en normal bechamel.

Övriga ingredienser:

• Pannkakor
• Stekt bacon
• Festaost
• Broccoli
• Rödlök

Sen är det bara att blanda ihop allt… förutom pannkakorna då.

Dutta ut fyllningen på pannkakan och rulla ihop. Lägg crepesen i en ugnsform och strössla över en ost du gillar. Gratinera i ugn på hög värme högt upp i ugnen enbart för fras och färg då allt redan är tillagat.

Om du ska frysa ner som jag gjorde skippa ost och ugn och frys ner.

Värm de frysta crepesen, 200 grader i den lägre delen av ugnen i säkert 35-40 min. Lägg på en god ost efter halva tiden så blir det ännu godare.

Microvågsugn är inte att rekommendera i det här fallet då det bara kommer blir sladdrigt och trist.